Sedan jag bestämde mig för att åka till Brasilien har det hänt så mycket. Den första veckan drömde jag om casan varje natt, att jag var där redan och de redan hade börjat heala alla mina krämpor. Jag gick som i ett lyckorus och bara njöt i vetskapen om att få åka iväg och bara tänka på mig själv i fjorton dagar. Alla jag pratar med blir så glada, även om en del blir  väldigt avubdsjuka. I förra veckan pratade jag med två som åker resan efter mig. Nu känns det som om alla är på väg dit på ett eller annat sätt. Det känns helt underbart.

Det var någon som frågade vad jag trodde mig få ut av min resa, och jag hoppas på att bli mer medveten, bli av med alla mina konstiga krämpor, komma i närmare kontakt med mig själv och att få dela min upplevelse med många, före under och efter det att jag kommit hem.